Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide

WHITE PAPER #6: Änglar och demoner

WHITE PAPER #6: Änglar och demoner
9 feb 2014

WHITE PAPER #6: De moderna toppkockarna är noga med att framhålla sin schyssta ledarstil, byggd på den demokratiska svenska modellen. Men verkligheten ute i de bästa restaurangköken är oftast en helt annan. Här råder en obönhörlig prestationskultur, där inget får gå fel. Felsteg hanteras heller inte med silkesvantar när mästerkocksegon, stjärnor och oftast krogens ekonomi står på spel. Bakom varje änglalik lagledare i kockskjorta döljer sig med nödvändighet ett kontrollfreak – och inte sällan kommer demonen fram.

Text: Jonas Malmborg

”Självklart har jag blivit offentligt utskälld. Det var en del av vardagen på Fredsgatan 12. Melker körde med klassisk skrämseltaktik. I början mådde jag fysiskt dåligt varje dag jag skulle gå till jobbet. Men efter ett tag vande man sig.”
      ”Det var otroligt lärorikt att jobba hos Mathias Dahlgren. Samtidigt liknade det mer en religiös sekt än en arbetsplats. Det fanns inget annat i livet. De som inte hade samma inställning eller ifrågasatte platsade helt enkelt inte i köket.”
      ”Jonas psykade folk, inte bara för hur de presterade utan för rent personliga saker, som att de var feta och fula.”
      ”Man behöver ju inte vara Einstein för att inse att det jobbar en hel del dårar i de finaste restaurangköken. Frågan är väl om man söker sig till kockyrket för att man är galen eller om man blir galen av att jobba som kock?”
      ”Det finns fortfarande en kultur av ett det är coolt att skälla ut och förnedra folk. Funkar det? Ja, till viss del. Är det en bra arbetsmiljö? Näe, definitivt inte.”
Så går tongångarna i kören av medarbetare och f.d. medarbetare på några av våra toppkrogar. Det är en klagokör, vars bild av det inre livet på toppkrogen står i bjärt kontrast med modern syn på ledarskap och svenska värderingar i allmänhet. Samsyn och konsensus? Team building och laganda? Respekt och konstruktiv kritik? Inte just.
      Vi har låtit uppgiftslämnarna i den här artikeln få vara anonyma, eftersom de är rädda om sina nuvarande jobb. Visselblåsning är inte ett uppskattat eller ens accepterat fenomen i krogbranschen, vilket i sig berättar en del om dess psykologiska arbetsmiljö.

Det svenska köket firar internationella triumfer. Medierna rapporterar entusiastiskt om det svenska mat- och kockundret. Dedikerade, inspirerade och högprofilerade genier som tagit det en gång söt-salta svenska köket till nya gastronomiska höjder. Med konstnärlig skaparkraft och tydlig målinriktning har krogar som Restaurang Frantzén, F12, Mathias Dahlgren, Restaurang Jonas, Oaxen och Fäviken Magasinet hamnat på den internationella restaurangkartan. Men medaljen har ofta en baksida.
      Stjärnkockar som utåt framstår som änglalika, ödmjuka matkonstnärer visar sig inte sällan vara auktoritära, känslostyrda demoner inne i köket. Vi har talat med en lång rad personer som arbetat med några av Sveriges mest högprofilerade kockar. Superlativer som ”extremt begåvad”, ”oerhört kreativ” och ”smakgeni” är återkommande. Så även omdömen som ”urusel chef”, ”tydliga drag av psykopat” och ”riktigt skräckinjagande”.
      Naturligtvis finns det ett samband. Eller rättare sagt, det finns ett logiskt samband precis som på en teater, där det ska presteras på topp varje kväll – men detta samband uppmuntras därutöver genom intern mytbildning och imageskapande mediedramaturgi. Ju större genialitet vid pannorna och spisen, desto häftigare humör, som tenderar att gå ut över de anställda i köket och servisen. De flesta drivs förstås av en ambition att prestera på hög jämn nivå, och det gäller att kunna skilja på onödiga trakasserier och hård, hög ambition i en sällsynt tuff bransch.
      ”Jag är en väldigt temperamentsfull människa, i synnerhet när jag lagar mat. Som köksmästare måste jag ha kontroll över hela processen, men samtidigt få mina anställda att känna förtroende. Det är en ständig utmaning”, säger Mathias Dahlgren, innehavare av restaurangerna Mathias Dahlgren Matsalen och Matbaren på Grand Hôtel i Stockholm.
      Dahlgren säger själv att han arbetar med att utveckla sitt ledarskap, att hans underställda i köket måste känna hans förtroende och växa. Men flera tidigare anställda som intervjuats inför denna artikel vittnar om ett ledarskap där många är paniskt rädda för att göra eller säga fel – samtidigt är Dahlgren känd i branschen för att omge sig med lojala, högpresterande medarbetare som stannar hos honom i många år.
      Stjärnkocken själv känner inte igen sig i beskrivningarna från de tidigare medarbetare som tycker att han är hård och kompromisslös och menar att det skulle vara omöjligt för honom att driva krog om han gick omkring som en demon bland anställda och gäster. Samtidigt förstår han att verkligheten kan uppfattas på flera olika sätt.
      ”I ett så samarbetskrävande jobb som vårt uppstår ibland konflikter som både upplevs och hanteras olika av olika människor. Jag känner inte igen mig i de beskrivningar som ges, samtidigt är det naturligtvis oerhört tråkigt att någon haft den upplevelsen”, säger Mathias Dahlgren.
      Stjärnkocken och vinnaren av Bocuse D’Or är i gott sällskap. Melker Andersson, Björn Frantzén och Jonas Lundgren hör till de toppkockar som är kända för sin stenhårda tävlingsinstinkt och sitt heta temperament. Matlagningen är på blodigt allvar. Inget, absolut inget, får gå fel. Allt annat är sekundärt. Den som ifrågasätter är på fel plats och är snart historia.
      Ute i det ”vanliga” arbetslivet har den auktoritäre chefen demonterats bit för bit. Chefer som fostras i militärt ledarskap och pekar med hela handen blir allt mer sällsynta. Icke så i krogköken.
      Fram tonar istället bilden av det besatta manliga smakgeniet. Lite asocial och inte så lite hetlevrad, men också otroligt begåvad och målmedveten i sitt arbete att skapa Den Perfekta Maten och erövra gastronomiska utmärkelser.
      ”Jag gillar att fatta beslut och ta ansvar. Jag vet vad jag vill ha och jag vill ha det på mitt sätt. Som arbetsledare är jag väldigt tydlig och rak, men jag var värdelös som anställd. Jag ville bestämma allting själv”, säger Björn Frantzén på Restaurang Frantzén tillika en av Sveriges just nu klarast lysande kockstjärnor.
      ”Jag är inte den som står och gapar och skäller på mina anställda, men jag blir extremt besviken när målen inte uppfylls. Då blir jag grinig och långsint, och det är inget jag är särskilt stolt över”, säger Björn Frantzén.
      En tidigare anställd, som i likhet med alla andra vill vara anonym, menar att stjärnkockens självbild inte saknar stöd i verkligheten: 
      ”Björn är stundtals besatt av sitt arbete, han kör extremt hårt och förväntar sig att alla ska köra lika hårt. Samtidigt är han lyhörd och duktig på att bygga ett tajt lag som jobbar stenhårt mot samma mål”. 
      I likhet med de flesta storheter i köket präglas Björn Frantzéns matlagning av kreativitet, exakthet och perfektionism. Inget får gå fel, allt måste klaffa när man lagar avsmakningsmeny åt 19 personer per kväll. Då gäller det att vara väl förberedd, fokuserad och inte minst uthållig.
      ”Att laga mat i ett restaurangkök är ett lagarbete”, säger Frantzén och drar inte helt oväntat en idrottsmetafor. ”Leo Messi hade aldrig presterat så bra på planen, aldrig gjort så många mål, om han inte varit omgiven av tio briljanta medspelare. Samma sak gäller på min krog. Jag är oerhört stolt över mina medarbetare”, säger Björn Frantzén.

Obetald övertid, hög stressnivå och tydliga hierarkier är en ofrånkomlig del av arbetsvillkoren i ett restaurangkök.
      Samtidigt har de svenska krogarna rykte om sig att vara betydligt humanare än sina motsvarigheter i Frankrike, England och USA. Där är fysiska bestraffningar och organiserade förnedringsmoment legio. Man bränner kocklärlingen med en stekpanna när såsen skurit sig, förnedrar kallskänkan som skurit sig i fingret och skäller ut hovmästaren inför gästerna. Restaurangkökets rykte som samlingsplats för egensinniga karaktärer med hetsiga temperament har gamla anor även här i Sverige.
      ”När jag började som kock på sextiotalet var det en väldigt hård kultur i köket. Spriten flödade och pennalismen var allmänt accepterad. Det var destruktivt, många duktiga tjejer och killar skrämdes bort av den hårda stämningen”, säger Erik Lallerstedt, ägare till Gondolen och Eriks bakficka.
På den gamla ”goda tiden” var kockdemonen snarast norm. Att arbeta som kock var i många avseenden att befinna sig i samhällets periferi tillsammans med drinkare, sjömän, fifflare och allehanda ljusskygga individer som sov på dagarna och sökte sin utkomst efter mörkrets inbrott. I dagens moderna samhälle har restaurangens status som social institution höjts avsevärt. Följaktligen har även kockens yrkesstatus tagit rejäla kliv uppåt. Vi har fått restaurangakademier, restauranghögskolor och professorer i måltidskunskap. Dessutom har populärkulturen höjt upp kocken till ett slags stjärnstatus. Dagens Michelin-kockar är tv-kändisar som älskas, hatas och beundras av tusentals människor. Tack vare veckotidningar, kokböcker och inte minst tv-program har kocken kanoniserats till stjärna. Kockarna har blivit varumärken som tagit steget in i den moderna medievärlden. Men kökskulturen har inte hängt med i moderniteten.
”Vi får ständiga indikationer på att det är många som har det tufft på sina arbetsplatser. Resultatet är hög personalomsättning och dåligt motiverade medarbetare. Krögarna måste faktiskt inse att de har människor under sig i organisationen som inte har samma driv, samma besatthet”, säger Pim van Dorpel, själv utbildad kock och numera ombudsman på Hotell- och restaurangfacket HRF.
      Vittnesmålen som kommer in till HRF får också stöd av många yrkesutövare i branschen. Många berättar om plötsliga vredesutbrott, obefintlig personalpolicy och låga lärlingslöner – om någon lön alls. Inte sällan accepteras de tuffa villkoren eftersom ”jag lärde mig ändå otroligt mycket”, ”han kan faktiskt be om ursäkt” och ”oftast har han ju rätt”. Frågan är bara: i vilket annat professionellt skrå skulle denna ledarstil möta samma acceptans bland unga människor som gör sina hundår på drömarbetsplatsen?
      ”Vi får en hel del samtal från föräldrar till ungdomar som gör sina första praktik-år på kända restauranger med namnkun-niga kockar. De undrar vad det är för bransch deras barn sökt sig till när de kommer hem knäckta och rödgråtna efter att ha blivit utskällda och förnedrade på jobbet”, säger Pim von Dorpel på HRF.
      Han ser det som djupt problematiskt, både för dem som arbetar i köken och branschen i sin helhet, att normen om den despotiske köksmästaren fortfarande tolereras – och ofta heroiseras.
      ”Vi måste komma bort från kulturen där normen tycks vara att ju elakare köksmästare desto finare kök. Det fungerar inte i ett modernt restaurangkök, i verkligheten handlar det om att skapa ett stabilt och välfungerande team där alla tillåts växa och ta egna initiativ”, säger Pim van Dorpel.
     Med detta sagt: i vilken annan bransch förväntas superproffs förlita sig på, i många fall, outbildad, oerfaren och ung personal? Kontrasterna är större i restaurangbranschen än på många andra tuffa arbetsplatser. Det är fysiskt, stressigt, varmt och trångt – och minsta miss som lämnar köket kan hamna hos en kritiker, bloggare eller inflytelserik person – som sedan sprider den som ringar på vattnet.
     Givetvis uppstår det med jämna mellanrum stor frustration.

Kockens image som auktoritär vildhjärna lever alltså vidare. Den odlas också flitigt av kockarna själva, ja rentav romantiseras. I Anthony Bourdains självbiograf-
iska Kitchen Confidential får man häpet blicka in i en värld där det sups, knarkas, skriks och förnedras så det står härliga till. Men de flesta later, utbrott och destruktiva beteenden accepteras – så länge kocken levererar fantastiska kreationer. Kockstjärna – rockstjärna; likheterna är många även bakom kulissen.
      Kocken som auktoritär gaphals har sedan tagits till nya nivåer av Gordon Ramsay, som efter att ha skolats upp av den minst like koleriske Marco Pierre White slog in på en framgångsrik karriär som stjärnkock och programledare. I tv-serier som Gordon’s Kitchen Nightmares, Hell’s Kitchen och Gordon Ramsay: Uncensored har vi sett den imposante skotten skälla ut sina underlydande i köket så till den milda grad att de bryter ihop och börjar lipa.
      Jobbigt för dem som inte pallar för trycket, men bra tv för oss som tittar. Kökspennalismen har blivit underhållning i dokusåpor och talangjakter där de entusiastiska deltagarna först förnedras och sedan röstas ut. Och varför uppröras? Det är ju ändå så det går till i ett restaurangkök, i verkligheten! Endast de starkaste och mest besatta överlever vid spisen. Eller?
      ”När vi i branschen äntligen börjar komma bort från den här mobbingattityden i köken, ja då kommer dessa tv-program där en del av underhållningsmomentet är att deltagarna förnedras. Det är inte bra”, säger Fredrik Eriksson, känd tv-kock och köksmästare på Långbro värdshus.
      En annan känd tv-kock är just Melker Andersson, som i ”Melkers Krogakut” gjort sin version av Ramsays ”Elake Kocken” (Gordon’s Kitchen Nightmares).
”När jag är med i tv spelar jag en roll som går ut på att jag är auktoritär och elak. I verkligheten är jag väldigt pragmatisk och prestigelös. Det finns inget egenvärde i att gorma och skrika, det enda som betyder något är att det vi levererar ut i matsalen håller högsta klass”, säger Melker Andersson.
      Frågan är bara hur många anställda som skriver under på Fredsgatan 12-grundarens självbild. Flera före detta anställda inom F12-gruppen vittnar istället om en stenhård arbetsmiljö där gränsen till terrorvälde kan vara hårfin. När saker och ting går som de ska är Melker Andersson tyst och fokuserad, men när någon gör fel rinner det till så till den milda grad att kastruller flyger och okvädesord haglar.
      ”I min värld var han själva typexemplet på en dålig arbetsledare. Han behandlade folk direkt illa, i synnerhet nyanställda och praktikanter”, säger en tidigare anställd.
      Melker Andersson själv håller förstås inte med om bilden av sig själv som elak och hård. För det första tycker han att det är ett vinklat nidporträtt som målas upp. För det andra har han blivit klokare och lugnare med åren.
      ”Jag är stolt över den restauranggrupp som jag och Danyel Couet byggt upp med hjälp av många duktiga medarbetare under 20 år. Vi har också bidragit till branschens fantastiska utveckling i Sverige”, säger Melker Andersson.
      Detta är det lätt att hålla med om, men det ena utesluter inte det andra. Att bygga krogimperium är ingen Kindergarten. 

Av alla stjärnkockar är Melker Andersson den som omges av flest skräckhistorier. Men omdömena är inte bara negativa. Tidigare medarbetare vittnar också om en rak chef som är väldigt ”hands on” i köket. Det kan vara en glödlampa som går eller kallskänken som är underbemannad – Melker kavlar upp ärmarna och kör.
      Nästan lika många skräckhistorier går det om arbetsmiljön på restaurang Jonas, där det inte skriks så mycket men Lundgren istället styr med järnhand och inte sällan kommer med nedsättande kommentarer. Sedan krogen öppnades för två år sedan har i stort alla som var med från början slutat. Den första restaurangchefen gick in i väggen redan innan krogen slog upp dörrarna.
      En före detta anställd berättar hur Lundgren bad att få godkänna en rätt med pilgrimsmusslor i luckan, käkade upp en mussla själv och sedan klagade på att rätten var ofullständig, varefter kockarna fick börja om. Lundgren beskrivs som ”väldigt osvensk” i sin ledarstil, och sättet att förhålla sig till medarbetarna har han förvisso kunnat plocka upp under sin tid på några av världens bästa krogar utomlands.
      ”Det kan vara incidenter under stressig service, där jag säkert sagt saker utan att tänka mig för och om jag sårat någon så är det självklart något som jag beklagar. Jag är själv van att jobba med höga ambitioner och i hårda miljöer, ibland har jag tagit det med mig i min nuvarande situation och har säkert pressat mina anställda hårt under restaurangens tidiga skede”, säger Lundgren när han får ta del av synpunkterna. ”Miljön idag är relativt lugn , så lugn som den kan bli på en restaurang med höga ambitioner”, adderar han.
      Om Melker Andersson och Jonas Lundgren är de stjärnkockar som beskrivs i mest demoniska ordalag torde Magnus Ek på Oaxen vara deras motsats, kanske det närmaste en ängel i köket vi kommer. Lugn, fokuserad, närvarande och väldigt tydlig med vad han vill ha ut av sina anställda. Magnus Ek har också bildat ett slags skola av kockar som presterar gastronomi i absolut toppklass genom ett schysst ledarskap. Sayan Isaksson, köksmästare på flerfaldigt prisbelönta Esperanto och systerkrogen Råkultur, har själv aldrig arbetat med Magnus Ek, men ser honom som en förebild.
      ”Min personal har höga krav på sig, men jag tror att vi bättre uppfyller de kraven om vi har en bra stämning i köket där alla mår bra. För mig är det viktigt att vara äkta, jag orkar inte spela en roll som chef”, säger Sayan Isaksson.
Det finns också en rent krasst affärsmässig förklaring till Esperantos medarbetarpolitik. Restaurangen kommer alltid att omsätta mycket personal och de som lämnar kommer man förr eller senare att träffa på igen branschen.
Änglar, finns dom? Kanske.
      Fredrik Eriksson på Långbro Värdshus erkänner motvilligt att han varit en demon i köket. Men det var länge sen. I dag är han mer av en ängel, menar han själv. Både personliga och professionella erfarenheter har fått honom att inse han måste anpassa sitt ledarskap utifrån varje individ som jobbar i hans kök. Rädda och kuvade medarbetare presterar helt enkelt sämre mat.
      ”Jag är äldre och mer ödmjuk i dag än när jag började som kökschef. Jag måste få fram det bästa ur varje person. Jag läser en hel del om ledarskap, har utvecklingssamtal och uppföljningssamtal med mina anställda”, säger Fredrik Eriksson.
      Därmed inte sagt att Långbro värdshus är en restaurang där alla får göra som de vill. Tydlighet, punktlighet och artighet är centrala.

Förra året gjorde HRF tillsammans med branschorganisationen Visita en framtidsanalys av restaurangbranschen. ”Världens attraktivaste bransch”, som utredningen heter, studerar först och främst hur unga människor ser på besöksnäringen och pekar därefter ut en rad utmaningar som framtidens arbetsgivare står inför. Resultaten är tydliga. Dagens unga värdesätter i allt högre grad ett bra arbetsklimat och ett schysst ledarskap. En chef som är duktig på att kommunicera, erbjuder frihet och ger feedback är framgångsfaktorer för de restauranger som vill behålla duktig personal och få hela arbetslaget att prestera bättre.
      Slutsatsen i HRF:s och Visitas framtidsanalys är att restaurangbranschen måste bli betydligt bättre på ledarskapsfrågor och börja se långsiktigt på sina anställda – i synnerhet kvinnor, frestas man att lägga till efter att ha läst den enkät som SvD lät genomföra bland restauranganställda kvinnor i somras. Mer än hälften av de tillfrågade uppgav att det rådde en sexuell jargong på arbetsplatsen och 16 procent sa att de har utsatts för sexuella trakasserier av sina chefer.
      Slutsatsen kan tyckas självklar. Och lite naiv. För hur mycket man än fyller verksamhet med värdegrunder, individuella utvecklingsmål och teambuilding så kvarstår fakta: Maten som levereras ut på tallrikarna ska vara varm och utsökt. Missar kan vara fatala. Restaurangköket kommer alltid att vara en arbetsplats där det är stressigt, varmt och hierarkiskt. När det ska ut tio ångkokta marulksfiléer med tryffelskum samtidigt går det liksom inte att vara en mjuk ängel som står och myser vid luckan. Stressen och prestationskraven kan förvandla den blidaste köksmästare till demon. Att dessutom krogens ekonomi hela tiden står på spel, och att en enda dikeskörning på tallrikarna sprider sig fort i sociala medier och kan förstöra år av jämna prestationer gör att nerverna sitter utanpå.
       Att få jobba i de bästa köken har idag så högt meritvärde att många står i kö för att få arbeta utan ersättning alls. Det har gällt länge i de främsta krogköken ute i världen, och det är nu en verklighet också i Sverige. Det blir ett slags universitetsutbildning och en biljett till fortsatt karriär och kanske egen krog till slut.
      Däremot accepterar inte dagens unga att bli behandlade som medeltida arrendebönder bara för att kunna skriva in i sitt cv att de arbetat hos just Den Kände Kocken. I dag är det inte bara arbetsgivaren som intervjuar och kollar referenser på sina arbetssökande. Omvänd referenstagning, där den arbetssökande gör grundlig research på chatsidor och webbforum, blir allt vanligare.

Besöksnäringen i Sverige är en tillväxtbransch som vuxit klart snabbare än BNP de senaste fem åren. Att hitta och behålla motiverad och kompetent personal
anses som en av restaurangbranschens stora utmaningar.
      Bristen på kvalificerad yrkesutbildning är idag branschens kanske allra största problem och ett hinder för dess fortsatta expansion och utveckling.
Nu tar två av Stockholms krögarimperier saken i egna händer. Melker Andersson i F12-gruppen och PG Nilsson på Svenska Brasserier, där bland annat Sturehof ingår, öppnar en kombinerad restaurang och kockskola i Rinkeby, där 30-talet elever ska utbildas varje år med start 2015. De som antas till skolan får också jobb i de två krogkoncernerna när de går ut. Med lokaliseringen till Rinkeby kanske man kan ana lite inspiration från vinnaren av White Guides Global Gastronomy Award 2013; Gaston Acurio, som i Peru driver kockskolor i fattiga områden.
       Vem vet, Rinkeby Kockskola kanske kan bli dokusåpa också, och bidra bygga varumärke för de två krogkoncernerna?
      Allt fler krögare inser att den mänskliga faktorn är en av restaurangens främsta konkurrensfördelar och är villiga att ta en aktiv roll. Ett exempel är Pontus Fritiof som gått ut med att han söker kvinnliga kockar för att träna inför Årets Kock, ett tydligt tecken på att personalpolitiken sig blivit ett rekryteringsargument.
Även Mathias Dahlgren menar att restaurangbranschen måste bli bättre på att ta till vara på unga talanger och fostra dem i en positiv attityd. Samtidigt efterlyser Dahlgren ett bättre samarbete mellan akademi och arbetsplatser och att de skolor och universitet som utbildar morgondagens kockar måste bli bättre på att förbereda eleverna för verkligheten ute i köken.
       ”Att komma ut i arbetslivet innebär ofta en chock för många kockelever. Tempot är högt och arbetsdagarna långa. Jag kan få in praktikanter som inte verkar ha en aning om att vi jobbar så mycket kvällar som man gör. Både kökskulturen och restaurangskolorna måste moderniseras och professionaliseras”
Restaurangköket kommer alltid att vara en arbetsplats präglat av obekväma arbetstider, tydlig ansvarsfördelning och hög stressnivå. Samtidigt står det klart att det blir allt viktigare att locka till sig och behålla anställda för att restaurangerna ska fortsätta prestera hållbart och på sikt. Kök i toppklass behöver också ett modernt ledarskap och arbetsklimat i toppklass. 
      Det spelar ingen roll hur mycket du skriker på en oduglig kock när alla de duktiga har stuckit till bättre arbetsplatser. Så gott som alla krogar i Stockholm är i desperat behov av bra kockar just nu, och det är de som lyckas locka dem som kommer att vinna krogracet i längden. Det är nog dags för allt fler att ta fram ängeln ur garderoben! ■

Detta är ett utdrag ur White PAPER nr 6.

Mer långläsning här:

Tillbaka

 

Mer långläsning

  • White PAPER: Parabere Forum till Malmö

    White PAPER: Parabere Forum till Malmö

    Karin Ericson var på årets Parabere Forum för White PAPERs räkning, där hon bland annat mötte sydafrikanska kocken och aktivisten Margot Janse. Hennes rapport kan läsas nedan. Parabere Forum är en oberoende internationell plattform som lyfter fram kvinnors syn och röst i matfrågor ur olika perspektiv, som gastronomi, hållbarhet, näring och jordbruk. 

    Nästa års stora nyhet är att Parabere kommer till Malmö:

    – Parabere Forum och det svenska samhället delar värderingar när det gäller mångfald, inkludering och jämlikhet. Vi är övertygade om att 2018 års forum i Malmö ger möjligheter att skapa förändring, utveckling och förbättring, säger Maria Canabal, grundare av forumet.

    Läs hela artikeln HÄR!


     

  • White PAPER: En ny dimension

    White PAPER: En ny dimension

    Idag kan en 3D-printer för mat leverera selfies i marsipan, göra pannkakor i form av en golden retriever eller dinosauriekex av spenat. Imorgon kanske den styr hela ditt kök. Det är bara ett par detaljer som måste lösas först. Som att lära den att laga mat.

    Text: Lena Ilkjær
    Publicerad i White PAPER #1 2017
    Foto: 3D Systems

    År 2030 kommer 80 procent av all mat som serveras på restaurang att skrivas ut på en 3D-printer. Har du skrivit om detta?” Så löd det uppfordrande sms:et från min bror, författat från åskådarbänken på en teknikkonferens, och jag fick skamset erkänna att nej, det hade jag inte gjort. Eller ens haft lust med. Kanske för att konceptet ”3D-food-printer” de senaste fem åren har slängts in i en bisats lite här och var i allehanda trendspaningar utan att det direkt framgår vad den stora revolutionen skulle innebära. Och dessutom: vaddå printa mat? Av vad? Bilder av hittepåmat av puré och printers modell Nespresso poppar omedelbart upp i huvudet – inte direkt någon våt dröm för hängivna matlagare.


     

  • White PAPER: Coconuts!

    White PAPER: Coconuts!

    Olivoljan har fått konkurrens av kokosolja som den feta undergöraren, men det finns mycket lite substans i de olika mirakulösa påståendena. Rapsoljan och även den bespottade palmoljan innehåller faktiskt mer vitaminer än kokosoljan.

    Text: Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen
    Publicerad i White PAPER #2 2017

    KOKOSFETTET HAR ÖMSAT SKINN från sin tidigare image som ett industrifett med hälsorisker till en exklusiv premiumolja som anses förgylla både mat och hud. Och redan där, i namnförändringen från fett till olja, eller rättare sagt, jungfruolja, förstår man att det har skett en transformation åt det mer exklusiva hållet. Fast egentligen är allt kokosfett just fett på våra breddgrader eftersom smälttemperaturen ligger runt 25 grader, medan det handlar om olja i tropikerna. Det syns också på priset. I jungfrulig oljeform närmar sig prislappen 300 kronor kilot, vilket är nästan sju gånger mer än kokosfett.


     

  • White PAPER #2 2017 – i handeln nu

    White PAPER #2 2017 – i handeln nu

    WHITE PAPER: I det nya numret fikar vi veganskt och dricker regnbågsdrycker, mörkrost och cocktail till maten. Dessutom häpnar vi över krogexplosionen just nu, sätter tänderna i frasig baklava och äter lunch i byggdammet på Bangkoks senaste och hetaste krog innan den ens öppnat. Men framförallt får vi flottiga fingrar när vi petar i fettets värld – allt från palmolja till kokos till ister. Dessutom ett gäng recensioner av helt nya caféer ur årets caféguide

    Ett urval av vad som går att läsa i det senaste numret:

    TEERNA TAGGAR UPP. Årets trender på caféhimlen.
    LÄGET? Rena rama krogexplosionen.
    GOTT & BLANDAT. Trender och tendenser på caféfronten.
    MIXOLOGI. Cocktails + mat = trend! 
    NYTESTAT. Frida Ronges TAK.
    FEM MINUTER... med årets caféstjärnskott Borgmästargården och Sara Wennström.
    BAKLAVA. Bakverksbubblaren från öst.
    VEGANVÄNLIGT. Nu också på fiken.
    FRASFAKTORN. Så bakas en perfekt croissant.
    KLIMATKRIGARE. The Perennial är ingen vanlig krog.
    GARIMA ARORA. Bangkoks nya stjärnskott.
    PALMOLJA. Missförstådd värsting?
    COCO-NUTS. 2017 är året då allt ska vara gjort på kokos.
    TOMATFISK? Hugo Wikström och Peckas samodlar tomater och regnbåge.
    FETT PÅ KROGEN. Så blir kletet till klirr.

    Läs chefredaktör Lena Ilkjaers ledare HÄR
    Prenumerera? Det gör du HÄR.


     

  • White PAPER: Sista måltiden på Noma

    Noma has left the building – och för första och sista gången publicerar White PAPER en recension av en stängd restaurang.

    Text: Lena Ilkjær och Linda Dahl
    Publicerad i White PAPER #1 2017

    DET VILAR EN KÄNSLA AV UPPSLUPPEN OTÅLIGHET över matsalen, stegen är lätta och varenda medarbetare tycks brinna av lust att berätta om vad som finns på tallriken. Vi är på Noma, den sista månaden som den världsberömda krogen håller öppet, och det är plattan i mattan hela vägen in i kaklet. Vi hade inte förväntat oss mindre.

    Läs hela texten HÄR.


     

  • White PAPER #1 2017 – i handeln nu

    White PAPER #1 2017 – i handeln nu

    WHITE PAPER: I det nya numret firar vi utgivningen av White Guide 2017-18 och funderar på hur framtidens mat kommer att smaka. Vi äter kött utan djur, dricker sprit utan alkohol och 3D-printar mat. Dessutom: En sista måltid på Noma – åtminstone på Strandgade – och en första på Enigma, Albert Adriàs nya restaurang i Barcelona. Vi spenderar fem minuter med världens bästa kokboksförläggare och bjuder på recensioner av helt nya restauranger ur årets guide.

    Ett urval av vad som går att läsa i det senaste numret:

    INNOVATION, REVOLUTION OCH EVOLUTION. På matfronten mycket nytt.
    LÄGET? Det våras för krogarna – och den gröna gastronomin.
    NYTESTAT. Rutabaga.
    NYKOMLINGAR. Tar plats i årets White Guide.
    ALGER, TÅNG OCH SJÖGRÄS. Det gröna från det blå. 
    MAGNUS EK. Mottagare av Årets Merroir Award med Oaxen Krog.
    TORRLAGD. Senaste partytricket? Dricka sprit utan alkohol.
    MYCELMAGI. Vi vänder oss till svampen för att må bra.
    SÖDER MÖTER SÖDER. Titti Qvarnström bjöd in Antonella Scatigna för att gästspela i Malmö.
    PROTEINSKIFTE PÅ GÅNG. Sexbent, odlad i labb eller från UV-belyst svamp – och EU-förordningarna som hämmar experimentlustan.
    MAT I 3D. Är matprintern den nya micron?

    Läs chefredaktör Lena Ilkjaers ledare HÄR
    Prenumerera? Det gör du HÄR.


     

  • Fem minuter med Ulf Wagner

    Fem minuter med Ulf Wagner

    Fem minuter med… Ulf Wagner, vinnare av 2017 års Hyllning av en Långtida Gastronomisk Gärning.

    Hur minns du höjdpunkterna i karriären som tagit dig hit?
    “Höjdpunkterna och minnena är många. Det började redan med min mamma, som lärde mig att ‘hellre en färsk abborrfilé en fryst sjötunga’. Det blev grunden för hur jag har tänkt i hela min karriär, som har bestått av många intressanta möten inom gastronomin. Som första gången jag jobbade med Leif Mannerström på 80-talet, och all kunskap som jag sög i mig då. Eller vinintresset som jag fick av min egen pappa och hos Carl Jan Granqvist. Eller när vi efter mycket hårt jobb med The Place blev först i Göteborg med en stjärna. Men framgång formas inte bara av höjdpunkter – tvärtom. Som när jag som 28-åring kom till Göteborg och Park Aveny. Jag hade blivit anställd särskilt för att genomföra stora förändringar, och skulle basa över 55 kockar, varav många äldre än jag själv. Det blev helt fel, och slutade med att jag slängdes ut. Men det var en erfarenhet jag lärde mig mycket av.”

    Läs hela intervjun HÄR!


     

  • White PAPER: Meny i P1 och prenumerationserbjudande

    WHITE GUIDE: I förra numret av White PAPER (#3 2016) skrev Linda Dahl en lång artikel om Syriens hotade matkultur – vi besökte bland annat fyra syriska restauranger i Malmö.

    HÄR kan den populära artikeln läsas i sin helhet. Nu har den fått ringar på vattnet och är föremål för ett helt program i Sveriges Radios P1 där bland annat Malmö-krögaren Salma Afash och White PAPERs Linda Dahl medverkar och bland annat pratar om hemligheterna bakom kebbeh från Aleppo och ökentryffeln som vaknar till liv få gånger om året vid kraftiga åsk- och regnväder.
    Dessutom fick vår artikel om genbanken på Svalbard utrymme i programmet, och professor Roland von Bothmer berättar om hur man bevarar utsmugglade fröer från genbanken i Aleppo djupt ner i de iskalla valven - så att Syriens matkultur en gång skulle kunna återuppstå.

    Vi rekommenderar varmt att du lyssnar på programmet och får en känsla av djupet och mångfalden i en matkultur som hotas av undergång. Är du intresserad av den här typen av frågor rekommenderar vi också att du prenumererar på White PAPER - så är du alltid uppdaterad om det som händer i matvärlden:

    Läs mer om vad du får vid en prenumeration på White PAPER HÄR!

    Lyssna på avsnittet av Meny i P1 HÄR!


     

  • White PAPER: En bubblas liv

    Det är bubblorna som gör champagne till något extra. De är inte bara pigga och festliga, de fraktar doft och smak till ytan av våra glas. Följ med en bubbla – från vaggan till nyårsfesten.

    Text: Jon Hansson
    Foto: Gérard Liger-Belair / Shutterstock
    llustration: Anders Wieslander

    Publicerad i White PAPER #4 2016

    Läs hela artikeln HÄR.


     

  • White PAPER: Fem minuter med Heikki Nikula

    White PAPER: Fem minuter med Heikki Nikula

    White PAPER: Fem minuter... med Heikki Nikulasom äger och driver hotell Inarin Kultahovi tillsammans med systern Kaisu. Han är kökschef på hotellets restaurang Aanaar, en bra bit norr om polcirkeln, som placerade sig i White Guide Nordic för första gången i senaste upplagan.

    Vad gör Inari så speciellt?
    “Åh, det är mycket. Jag är född här och tillhör den andra generationen som driver hotellet –min mamma var hotellets manager och senare köpte min pappa det. Själv jobbade jag i hotellets kök redan från ung ålder. Jag har bott på andra ställen, främst södra Finland, och studerat och arbetat som jazzmusiker. Men efter att ha läst till kökschef i Helsingfors kom jag tillbaka för tolv år sedan, och sedan tog jag och Kaisu över verksamheten. Naturen är helt otrolig, ren och frisk, såväl luft som vatten som skog. När jag flyttade hit igen kände jag direkt att jag ville använda allt som finns här i hotellets kök.”

    I nya formatet Fem minuter... gör vi korta intervjuer med intressanta personer i mat- och forskningsvärlden. Läs hela intervjun HÄR


     

White Guide Presentkort Stockholm Gas iZettle

Sidan har flyttat

Se innehållet på vår nya hemsida.
eller vänta kvar så skickas du vidare..